B.B. Driftwood ~ Southward Bound

Grupp/artist
B.B. Driftwood
Titel
Southward Bound
Format
SACD
Genre
Hi-Fi-Soul-Blues
Utgivningsår
2012
Producerad av
Bengt Skogholt

Bengt "B.B. Driftwood" Skogholt - lead vocals, acoustic and electric guitars, percussion, harmonica.
Per Lindvall - drums and percussion
Staffan Astner - acoustic and electric guitars
Sebastian Notini - percussion
Max Schultz - acoustic and electric guitars
Paris Renita - backing vocals
Gunnar M Lidström - electric guitars
Monica Törnkvist - backning vocals
Eric Bibb - 12-stringed acoustic guitar
Sylver Logan Sharp - backning vocals
Johan Lindström - pedal steel, lap steel
Daryl Hunt - backning vocals, organ
Sven Lindvall - upright bass
Maria Winther - backing vocals
Peter Forss - upright bass, fiddle
Oscar Skogholt - backing vocals
Cecilia Skogholt - backning vocals

01. Southward Bound
02. She Shines
03. Adrift
04. Sweet Elizabeth
05. A Way To Celebrate
06. Close To The Sun
07. Strange How Things Can Turn Around
08. Indian Summer
09. Love Must Prevail
10. Shady Tree
11. Old Crazy Heart
12. Aliki Moonlight

B.B. Driftwood är Bengt Skogholt, vilken vi troligen hört mest via TV, reklamradio & som speaker på filmtrailers. På 'Southward Bound' har han fått med sej några av Sveriges främsta soul-, R&B- (med den äldre uttolkningen av B – Blues), gospel- & Blues-artister / -musiker. Detta tillsammans med Opus3-produktionen borgar för extremt hög musikalisk & ljudmässig kvalite.
Varje gång 'Southward Bound' börjar snurra går mina tankar till Recoil:s album subHuman & Joe Rickardsons sång där på 'The Killing Ground'. Kanske inte för att de har så mycket gemensamt, B B Driftwood ock Recoil. B B Driftwood är mycket mer tillrättalagd, för att inte säga mer slätstruken & gospeligare. Men det drar inte iväg till svart-kyrka-i-södern-sväng, utan närmare Neville Br.. Ja mer lagom svenskt lixom.
'A Way To Celebrate' startar med grym gitarr varpå gospeldoakören gör det till en produktionsmässig pefektion. Tyvärr blir det aldrig magisk Blues, likt Kaiser & Mansfield. Känner det lite som Don Henley i början på världens mest sålda musikDVD – Hell Freezes Over – när han kommenterar Burbank Philharmonic Orchestra:s försök att få till en låt - ”They play like white people, that's what they are. They doesn't have the Blues, man”.
Detta är nog blues för Hi-Fi-nörden, med den feta ljudanläggningen som kostat mer än en bergsvärmeanläggning. Själv sitter jag här med en anläggning för under 10 lök. Mer en musiknörd som älskar lite skitigare Blues likt Blind Willie Johnson, John Lee Hooker ock ovan nämnda Kaiser & Mansfield. Ändå känner jag att detta troligen är årets största & vikigaste Blues-släpp i Sverige.