Det var en enkel bostad med komplicerad utsikt. Hela stället låg liksom i en ½dager så att man aldrig visste riktigt om det var kväll eller te. Men han intalade sig att det var priset man fick betala för att ha en sådan utsikt. Dammet såg han däremot som en helt odemokratisk skatt som han hoppades skulle försvinna efter nästa val. Fast egentligen gick det lika bra om den försvann efter nästa delfin oxå. Närmaste granne var den hatthylla han brukade be sina gäster sikta på när han skulle beskriva vägen till sitt. Många av dessa gäster brukade bli förundrade över detta faktum, men de brukade å andra sidan inte tillbringa speciellt mycke tid i närheten av Neptunus. Å då är det ju faktiskt inte så lätt att veta att alla Neptunus månar har hatthyllor hängande till höger om sej. Det andra som gjorde gästerna förundrade, men även en smula förhäxade iallafall när de började närma sig, var det faktum att denna måne var randig. Polkagrisrandig. Ock höljt i en ensidig dimma med lätt pepparmintdoft. Dessa 3 faktorer gjorde att inga bofasta fanns på månen. Man klarade inte av randighet & pepparmintsdoftande dimma mer än en 6 – 253 dygn i sträck. Alla som arbetade på månen bodde därför på närliggande månar eller som här – nära månen i dess hall, trapphus eller avfallskvarn. Turisterna bodde däremot på månen. För dem var ju detta landskap obarmhärtigt exotiskt ock förföriskt. Många var de som vid hemkomsten från månen upptäckte att de förslösat sina tunga kreditkortskrediter på kall randig pepparmintssoppa med klassiskt tillhörande varm pepprad randigmintscocktail där de obligatoriska hoppande randiga polkagriskäpparna givetvis kostade snorkigt mycke. Ock hade man väl beställt en käpp, ja då kom ju glatt alla käppens kompisar till partyt. Dessa kunde ingen hindra, inte ens personalen på roulettparkett, men de måste ju debiteras. De var ju vid bordet där de hoppade & gjorde turisterna ännu mera landsjuka. Väl landsjuka skrev turisterna på både slippar & dippar med tillhörande öltält. Inget oskrivet bodde väl där, där där inga bofasta bodde. Bostaden nära hatthyllan var inte skriven eller riven. Men lätt målad i 3kant. I sköna synkoper inramade i snaggade virvelvindar. Trosstoppen var gjuten i grenrör. Från den utgick hans säng, men aldrig före sin morgonblatte. Han hade aldrig haft hjärta att säga till sängen att det hette latte, inte blatte. Fast han måste medge att den var väldigt mörk. Så mörk latte serverades aldrig på den randiga månen. Å andra sidan var aldrig sängen på den månen heller. Den åkte mest runt i den närliggande hyperrymden med sina små kuddkrig, tills den kom hem igen lagom till god-natt-musik-tv-programmet Three Asses, till vilket den alltid ställde in sig. Runt spisfällen stod skåpen uppställda på rad. Inga osynliga vinkelhakar bodde väl där. Men ett av skåpen hade en väl synlig dubbelhaka. Vilket sängen förstrött påpekade varje morgon utan att spilla så mycket som en blå dust av sin blatte. Detta gjorde skåpet väldigt stolt. Stoltheten hade inte minskat, trots att sången haft denna morgonritual i låt säga 22 år. Men de andra skåpen muttrade lätt avundsjuka "Ingen baka, Ingen maka men en väldigt snygg dubbelhaka den fick. Vi fick endast en brundaskig bak, Vi fick endast en brundaskig bak". Efter skåpen ploppade askho & diskfat tätt följda av små griniga alfapetter. De fungerade mest som bostadstomtar där de hela dagarna gick runt å snodde kakor, flyttade dammtroll & skrämde döden ut alla gamla vaser som stod i skåp & krubba. Bostaden hade en open profiction lösning. Det gillade han nästan lika mycket som utsikten. Ock då framförallt ångtråget i vilket man kunde tillbringa långa ledigheter, då man blickade ut genom subglasets överkapacitet. Vid dessa tillfällen flög hans tankar, drömmar & fantasier tillsammans iväg med sängen, ut på långeliga resor över tid & kräm. Ock återvände med lust & okväkta förtrollade duntäcken som vaggade sakta i takt till Three Asses fluffiga harmonier. Duntäckena fick även bostadstomtarna att lugna ner sig, då dessa gärna gosade in sig i täckena där de vaggades till sömns ock inte vaknade på flera trabanter. Tyvärr var det länge sedan bostadstomtarna sovit. Han hade haft mycket att göra på månen eftersom turistströmmarna fick allt högre amper bland volterna. Han var ansvarig för kusternas välbefinnande, vilket var ett mycket viktigt jobb då alla restaurangerna låg utmed kusterna. Om kusterna inte trivdes drog de sig sura tillbaka till månens mitt ock då blev vyn från restaurangerna varken bräckt, rökt eller fyndig, ock då… ja då blev det ju inga restaurangbesök. Vilket i sin tur ledde till att polkagriskäpparna gick in i sin egen dalahäst. Dit där ingen vågade att gå & hämta tillbaks dem ifrån. Återstoden av månen skulle ju då till slut endast likna en gammal, rutten bortglömd ikon. Men han visste hur man fick kusterna att trivas. Duntäckena var hans medarbetare. De kunde klia vilket sandkorn som helst till euforiskt tillstånd. Glatt sandkorn ger automatiskt skelögdhet åt vattenloppor. Ock skelögda vattenloppor ger törst åt betraktaren, så du kan ju själv räkna ut gästgivarnas tal…
©ºª Mr Z 2006
& a Poem